Good Learnings bloggare Louise Lindbom bokade en intervju med Lisbet Gemzell för att få veta mer om hennes tankar och pedagogiska metod och hur hon arbetar med barn. Lisbet är skaparen av det interaktiva läromedlet Sagan ”Landet låångt borta och nära”. Lisbet har utvecklat Sagan och övningarna till ett läromedel under flera år. I samarbete med barnen och deras lärare har Lisbet sökt sig fram och finslipat materialet till ett färdigt läromedel.
– Mitt intresse för rytm började när jag undervisade hela klasser på lågstadiet i röst, tal och framförande, berättar Lisbet. Jag upplevde att när barnen upplevde rytmen i hela kroppen så slappnade de av, vilade i rösten och talet blev klart.
Jag glömmer aldrig när jag lärde ut min visa om rytmen i skolan. Vi stod alla i ring och skulle känna rytmen genom att hålla varandra i händerna och flytta över tyngden från höger till vänster – så tillbaka igen och på så sätt uppleva den gungande rytmen i ringen. En liten kille som stod mitt emot mig, som ofta var stökig och störde stod nu och slet i sina kompisar, men plötsligt ser jag hur han slappnar av och jag hör honom sjunga med sin lite hesa röst: -kan du känna rytmen i kroppen, rytmen i kroppen. Han ler med hela ansiktet och han gungar i rytm tillsammans med de andra och hans röst är glad.
Bilden: Lisbet är mycket glad för alla teckningar hon fått av fantasifulla barn, inspirerade av hennes lektioner
Lisbet arbetar efter tre ledord, vare sig hon arbetar med barn eller vuxna: Lyssna – Experimentera – Gestalta. Först måste man lära sig att lyssna, hur låter min röst, hur låter andras röster. Sen experimenterar man, genom att tala högt lågt, långsamt, fort, lägger in olika känslor, rösten är arg, glad, trött och så vidare. Därefter gestaltar man och tar in rösten i hela kroppen och i sitt sinne. Det ger en frihet att man kan låta på så många olika sätt.
Lisbet berättar att en av de första sakerna hon upptäckte när hon var ute i skolan var att barnen ofta inte har någon klassrumsröst. De har en skrikröst som de använder på skolgården och en kompisröst som de använder bland sina vänner. Lisbet gjorde en övning med barnen för att lära dem förstå skillnaden på att skrika och ropa . -När man ropar är man lugn och använder långa vokaler, säger Lisbet. Men när man skriker använder man korta vokaler och det gör ont i halsen. Vi övade i gymnastiksalen, två och två fick barnen ropa. Det ger en härlig känsla när man får ”tala ut.”
– Barn har så oerhört lätt att ta till sig saker med hela sitt jag, som de känner för och tycker om, säger Lisbet.